Torbjörn Nilsson, tränare för U21-landslaget stödjer kampanjen "För mångfald. Mot diskriminering."

Torbjörn Nilsson, Legendarisk fotbollsforward och lagkapten för U21-landslaget: ”När jag möter en ny människa, försöker jag visa respekt. Jag kanske inte bemöter alla likadant – det beror på situationen – men respekten ska alltid finnas där. Som ledare förväntas jag vara rättvis. Det ser olika ut i olika situationer. När jag tränar barn och ungdomar måste alla få chans att spela. Som U21-tränare kan jag inte vara så generös. Då är det viktigt att slösa med uppmärksamhet, så att alla känner sig sedda. Jag har många gånger sett hur människor behandlats hemskt inom idrotten. Jakten på resultat gör att vi förlorar respekten för varandra. Då är steget inte långt till rasism och annan diskriminering.”

Barbro Westerholm, ordförande i SPF: "Skarp lagstiftning behövs"

Barbro Westerholm, ordförande i Sveriges Pensionärsförbund (SPF) varnar för en alltför lam lagstiftning mot åldersdiskriminering. "Det räcker inte med lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet. Problemet är vidare än så" skriver hon.

Åldersdiskriminering och vad kan vi göra åt den

Hösten 2000 antog EU:s ministerråd ett direktiv, som bl.a. innebär att länderna senast 2006 skall ha infört lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Det har lett till att den svenska regeringen i olika utredningar tar upp denna fråga. År 2004 skall utredningarna komma med sina förslag och 2005 bör riksdagen ta beslut om man säkert skall klara årtalet 2006. Under den här perioden är det viktigt att inte minst pensionärsorganisationerna är aktiva och bidrar till att det blir en skarp lagstiftning, som inte bara omfattar arbetslivet utan också annat i samhället som äldre måste få samma tillgång till som yngre personer.

Det finns nämligen risker för att den här processen landar i alltför lama ställningstaganden. Utredningen SENIOR 2005 håller en alltför lam nivå och har i olika sammanhang fört en diskussion om mainstreaming, dvs att äldre inte skall särbehandlas utan äldre och äldres intresseområden skall integreras i alla politikområden utan att behöva nämnas särskilt. Det är tankar som också förts inom jämställdhetsområdet, men som visat sig inte fungera. Inom biståndspolitiken var det t.ex. nödvändigt att införa ett särskilt mål för jämställdhet för att jämställdheten – läs kvinnors behov av bistånd i utvecklingsländerna - inte skulle komma bort.

Jag skulle naturligtvis önska att vi inte behövde antidiskriminerings lagar som jämställdhetslagen eller lagstiftningen mot diskriminering på grund av funktionshinder, etnicitet och sexuell läggning. Men vi har inte nått dit än. Vi behöver dessa lagar som normer i samhället för att dessa grupper skall ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra. Och det gäller också äldre. Om vi vill skapa ett samhälle där äldre inte särbehandlas så krävs en lag mot åldersdiskriminering.

Då räcker det inte med lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet. Problemen är vidare än så. De äldre som vill och kan fortsätta efter den lagstadgade pensionsåldern måste kunna få göra det, men äldre får inte heller diskrimineras när det gäller tillgång på hälso- och sjukvård, möjligheter att ta banklån, teckna försäkringar, välja bostad, kunna fortbilda sig, få stipendier etc., etc.

Vi måste också slå hål på de myter som cirkulerar om äldres arbetsförmåga. Vi måste uppvärdera livserfarenheten, dess betydelse både i arbetet och i samhällslivet. Massmedierna utgör en särskild mässa. Visst är det viktigt att medierna uppmärksammar vanvård i äldreomsorgen, men det är också viktigt att de visar upp vilken kunskaps- och erfarenhets resurs äldre representerar.

Jag kan konstatera att debatten om åldersdiskriminering varit mycket livligare i t.ex. England, och Nederländerna än i Sverige. Irland är ledande på det här området, här finns redan lagstiftning mot åldersdiskriminering, som visserligen behöver justeras i vissa avseenden - men den finns. SPF och övriga pensionärsorganisationer måste därför bli pådrivande för att vi i Sverige skall få en lagstiftning som är vidare och inte bara omfattar arbetslivet. Och vi måste bidra till att slå hål på myterna om hur det är att lägga år till livet.

Men! Om vi skall nå målet att äldre inte diskrimineras utan utgör en värdesatt del av samhället så måste äldre själva bidra till den processen. Vi får inte ses som misslynta, förorättade kravmaskiner . Det leder bara till marginalisering. Vi måste självkritiskt granska vilka förebilder vi är. Av Bemötandeutredningens bilaga Barns bilder av åldrande (SOU 1997:147) kan man lära mycket. Det är redan i barndomen schablonbilder av äldre och åldrande skapas. Om vi kan visa värdet av livserfarenhet, det positiva vi har att erbjuda även om vi är sjuka eller har drabbats av funktionshinder, så är jag övertygad om att det förändrar synen på hur det är att åldras - och ordet åldersdiskriminering blir ett minne blott.