Tillvaratagande av rättigheter och rätten till upprättelse

Det framgår av direktiven att alla som utsätts för diskriminering eller som anser sig ha behandlats ojämlikt på grund av sina individuella särdrag bör tillförsäkras ett lämpligt rättsligt skydd och en möjlighet att få sin sak prövad (dvs. de skall kunna få upprättelse). Det är upp till regeringen i varje land att bestämma om detta skall ske genom rättsliga förfaranden – dvs. genom det straffrättsliga eller civilrättsliga systemet – eller genom administrativa förfaranden, t.ex. i tribunaler. Regeringarna kan också välja att uppmuntra förlikning och inrätta ett system för att frivilligt klara ut fall av ojämlik behandling genom diskussion i stället för ett rättsligt förfarande. Genom direktiven blir regeringarna skyldiga att säkerställa att personer som anför klagomål på ojämlik behandling har rätt att stödjas och företrädas av sin fackförening eller av specialsammanslutningar eller -organisationer. De skall samtidigt se till att de sanktioner som skall tillämpas där det har förekommit diskriminering är ”effektiva, proportionerliga och avskräckande”. Med andra ord bör straffen för diskriminering stå i viss relation till den skada som åsamkats och avskräcka från sådana beteenden.

För att stärka skyddet ytterligare måste regeringarna införa lagstiftning enligt vilken bevisbördan i civilmål (dvs. där det inte förekommer några straffrättsliga anklagelser) delas mellan den person som anser sig ha behandlats ojämlikt och den person mot vilken klagomålet anförs. Detta innebär att ansvaret för att bevisa eller motbevisa fallet delas mellan dessa två personer. Den person som anför ett klagomål måste först bevisa att det föreligger prima facie-fall av diskriminering och att talan därför är befogad. Den person som anklagas för diskriminering måste då bevisa att han inte handlat ojämlikt och att det fanns ett legitimt skäl för vad han gjort. Det åligger därför den anklagade att övertyga domstolen eller tribunalen att han inte handlat på ett diskriminerande sätt. Den person som påstår sig diskriminerad förväntas inte lägga fram säkra bevis på detta, något som denne sannolikt inte är i stånd att göra.

Regeringarna är dessutom skyldiga att se till att personer som anför klagomål om diskriminering får lämpligt skydd mot repressalier eller vedergällning, som okontrollerade skulle kunna hindra dem från att utöva sin rätt till likabehandling. Detta gäller också för vittnen i diskrimineringsmål, som behöver samma skydd mot repressalier som uppmuntran för att vittna. Regeringarna måste därför införa åtgärder som hindrar dem som är anklagade för diskriminering att reagera på detta sätt. Dessa åtgärder behöver inte minst skydda anställda mot risken för att bli uppsagda om

de anför klagomål eller vidtar rättsliga åtgärder mot sina arbetsgivare eller om de vittnar i fall av ojämlik behandling.